.

.

Friday, March 2, 2007

Åka buss = få nya vänner

Jag har fascinerats över mitt bussåkande. Jag har de senaste månaderna varit folkskygg, och tillåtit mig vara det. Så det att åka buss har ibland varit lite spännande, man träffar på en massa människor, bekanta eller inte. Men det tacksamma är att man, ifall man skymtar en bekant, snabbt kan slänga ur sig en hälsning och sedan sjunka ner i sätet och verka väldigt upptagen med till exempel mobiltelefonen (jag hatar att använda den som svepskäl/undanflykt, men ibland händer det...).

Men nu har det hänt sig två gånger att jag fått nya vänner. Det roliga är att båda gångerna hade det kunnat gå annorlunda med mitt resande. En gång hade jag kunnat åka med en kollega, men var för blyg och valde bussen istället. Andra gången, igår, satte jag mig helt enkelt på fel buss på väg in till stan. Båda dessa gånger har jag fått möjlighet att prata med två äldre damer. Kvinnor som har levt ett långt liv, men som ännu har livsgnista och mål. De har varit goda inspirationskällor och gett mig perspektiv på min, för närvarande, ganska inåtvända och egocentriska tillvaro. Jag märker också att jag saknar en regelbunden relation till äldre människor. De har så mycket de kan berätta och dela med sig av i form av livsvisdom.

Ena tanten samlade namnteckningar för bättre åldringsvård, speciellt för krigsveteranerna, det var så vi fick kontakt, och hon fick mig att ta en lista. Lite skrämd blev jag av att jag tackade ja till att vara tvungen att samla namn, pga av min folkskygghet då. Men människor är, märkte jag när jag svalde min skygghet, glada att få skriva på. Jag hinner knappt förklara ärendet så är de beredda att ta pennan jag erbjuder och börja signera. Namnteckningssamlartanten sa att av 80 tillfrågade var det bara 5 som sagt nej. Jag tycker det är ett mäktigt uppmuntrande saldo för ett viktigt ändamål.

Jag började förklara lite ursäktande förklara, då tanten erbjöd mig en lista att själv förvalta, att jag nu e tjänstledig och att jag inte träffar mycket människor att jag bara håller mig till samma lilla krets av musiker och bla bla bla... Jag skämdes efteråt. Varför skulle inte jag kunna ta mig tid att ragga folk för signaturer, bara för att jag är ledig ego "konstnär" behöver jag väl inte helt avskärma mig från verkligheten (fast jag nog ogenerat njuter av det!)? By the way, jag leder ju en kör och var bättre att samla namn än där:)?

Nu ska jag kolla igenom texterna till kvällens kapakka-cover-keikka!

Guds frid med er alla.
Sofie
(En bild som minner mig om min barndom. Detta är Ingegerd som bodde närmast granne med min familj. Hon var min extra fammo, eftersom min riktiga dog nån månad före jag föddes. På vintern susade hon alltid förbi oss på sin spark.)

No comments: